Vad är Meningen?

 

Cyklade genom Göteborgs spirande trädalléer på senvåren, med en ledsen vän, som undrade vad meningen med allt var. En så rak och enkel fråga, och ändå den svåraste av alla. Hon bad mig berätta vad jag trodde. Mina ord flödade på ett par minuter, medan jag försökte hitta fram till vad jag egentligen trodde på. Så kom en fras som fick mig att stanna upp, meningen är att kunna möta allt utan att göra motstånd. Inte så att man ska lägga sig platt och tolerera dåliga saker, men när man ställs inför ett faktum, som ruggigt väder eller folks egenheter, att då kunna vara så mycket i kontakt med sig själv att man inte kämpar emot eller gör sig till ett offer.

 

Under sommaren kom frågan upp igen och då kändes den förra frasen lite för prestationsinriktad, att det blir för mycket av ett mål att nå fram till. Som om livet är något jag ska bemästra och klara av, att komma först fram till graven. Under en krokig tall vid en sandstrand på Skånes östra kust såg jag frågan från ett annat håll. Hade fått inspiration av buddhistläraren Tara Brachs mening ”Happy for no reason”, att det finns en stillhet inuti som inte behöver kickar, stimulans och underhållning. Om jag kan genomskåda illusionerna kan jag vila. Så förvirrande, hur kan lagren av vardagens sediment lägga sig över själen så att den täcks helt? Hur kan jag förstå mekanismerna i att helt glömma min inre stillhet? Jag är förvirrad, men inuti finns en kärna av närvaro. Jag ska inte ”lära” mig att möta mina motstånd, utan fatta att jag ÄR närvaron bortom motstånden. Alla dömande kommer ur mitt begränsade jag, från vanemönster och gamla reaktioner. Något helt annat vilar under detta. Meningen är att inse att jag djupast sett ÄR den som möter allt utan motstånd, den som observerar.

 

En tid innan jul kom höstens andra förkylning, lite jobb o möten fick ställas in och jag satt på mitt rum och tittade ut över ett ovanligt gnistrande snölandskap. Så sagolikt och harmoniskt i den annars skitiga stadsmiljön. En kontrast till frustrationen inuti över att inte kunna vara så aktiv som jag ville. Men då energin inte var helt tömd kunde jag ändå göra saker hemma som legat långt ner på att-göra-listan; koka äpplechutney, fixa cykeln, städa i skrymslen o vrår. Fick en känsla av frid och ett fokus. Kände mig duktig. Men när dagen var slut kom tomheten. Är detta meningen? Göra saker, bocka av på listan, den ena saken efter den andra. Så lätt att ge kroppen små kickar med bra praktiska göromål. Men livet handlar inte om att bocka av och bli färdig, utan meningen är att vara i det som är, att vara närvarande, att nära varandet.

  

Sen gick några månader och så var jag själv den ledsne, och upptäckte att mina svar inte hjälpte vid sorg. Vintermörkret var kompakt och snöblandat regn slog emot ansiktet. Ensamhetskänslor dansade runt hjässan och inget tycktes meningsfullt. Då slog det mig att frågan är bra, men att meningen inte är att finna ett definitivt svar utan att ha med sig den genom livet som ett förhållningssätt. En fråga där svaret inte är det viktigaste, utan att hålla den levande. På samma sätt som när man möter plågsamma känslor med närvaro och kärlek, inte för att ändra eller bli av med dem, utan för att ge dem utrymme. Meningen är att hålla nyfikenheten vid liv. Min andning blev lite djupare, och jag kände en undran spira, att få veta vilka fler vinklar av Meningen livet skulle föra med sig.