Så ensamt livet kan kännas i november. Den sista glimten av sommaren försvinner definitivt och plötsligt. Ett grått, fuktigt och kallt klimat smyger sig in och lägger sig som en hinna över allting. Saker som kom med lätthet bara för en vecka sen, känns tunga och svåra att genomföra. Jag vill umgås, men samtidigt orkar jag inte med för mycket intryck. Jag vill vara kreativ, men samtidigt är den där tv-serien så mycket enklare att sätta mig vid.
Avstånden växer mellan oss, samtidigt som vi trängs på bussar och tåg. Jag hör andra runt mig dela samma känslor, samma förvirring. Önskar att vi var lite närmare varandra. Önskar att livet var lite enklare. Idag går jag ut i skogen och gör mig en ny eldstad. Tänder en brasa och njuter stillheten, värmen, enkelheten…
Jag tänder en brasa för oss alla att sitta runt. Jag bjuder in er att komma vandrandes och dela era liv. Låt oss sitta ansikte mot ansikte och berätta om våra sorger, tvivel och glädjeämnen. Ibland är det så långt till lyssnande öron och intagande ögon. Våra historier tar över sinnet och hjärtat, får oss att känna oss mer åtskilda än vi egentligen är.
Jag hör ljuden av era fotsteg genom skogen. Snart är ni här på bergsknallen, urberget med utsikt över hav och gamla träd. Kom och sätt er, låt tankar och känslor sväva bort över himlen som lätta moln, medan vi lyssnar och delar. Det finns ingen historia svår nog att inte bli mottagen här, av våra hjärtan, av naturen. Vi är aldrig ensamma.
Här kan vi minnas att inte hålla fast vid något, varken i sinnet eller i handen. Vi får allt som en gåva, ta emot och ge vidare. Vi kan sluta kämpa emot, istället ge utrymme till den känsla, upplevelse eller form som är här just nu. Det finns inget att vinna, inget att förlora.
Låt oss sitta här och bevittna varandras skönhets skörhet, vår öppenhets önskan, vår kärleks kärl. Imorgon är allt detta en dröm.
Write a comment